164
smärta. Tilldragelsen kom det troligen att misstänka, att platsen var farlig, ty det lunkade nu långsamt in i skogen, följt av honan och de tre ofantliga ungarna. Mellan trädstammarna sågo vi hur djurens skifferfärgade hud glänste och hur deras huvuden guppade högt över småskogen. Och så försvunno de ur sikte.
Jag såg på mina kamrater. Lord Roxton stod på lur med fingret på elefantbössans tryck och ur hans skarpa blick framlyste jägarsjälen. Vad hade han inte velat ge ut för att ha ett sådant huvud att sätta mellan de korslagda årorna över spiseln i rökrummet på Albany? Och dock trädde förnuftet hindrande emellan, ty hela vårt utforskande av detta okända lands under berodde av att vår närvaro därstädes hemlighölls för landets invånare. De båda professorerna befunno sig i ett tillstånd av stum hänryckning. I sin iver hade de omedvetet tagit varandra i hand och stodo som ett par små barn inför ett underverk. Challengers kinder hade vidgats av ett serafiskt leende och Summerlees sardoniska ansikte mildrades för stunden av häpnad och vördnadskänsla.
»Nunc dimittis!» utbrast han till sist. »Vad skola de väl säga om detta i England?»
»Min bäste Summerlee, jag kan med full visshet tala om för er vad de skola säga om det i England», sade Challenger. »De skola säga, att ni är en förb—d lögnare och en vetenskaplig charlatan — alldeles precis som ni och andra sagt om mig.»
»Då vi ha fotografier att uppvisa?»
»Förfalskade, Summerlee! Otympligt förfalskade.»
