»Men om vi ha exemplaren med oss?»
»Det är därpå det hänger! Det kan nog hända att Malone och de andra murvlarna vid Fleet Street nödgas skrävla vårt beröm snart nog. Den tjugoundra augusti var den dag vi sågo fem levande iguanodoner i ett glad i Maple Whites land. Skriv upp det i er dagbok, unge vän, och skicka det till er avisa.»
»Och bered er på att till tack få göra bekantskap med redaktörens stövelspets», sade lord Roxton. Sakerna te sig litet annorlunda sedda på Londons latitud, min gosse lilla. Det är mången, som inte berättar sina äventyr, emedan han saknar förhoppning att bli trodd. Och vem klandrar honom för del? Inom en eller ett par månader kommer nog detta att förefalla oss själva som en dröm. Vad kallade ni djuren?»
»Iguanodoner», sade Summerlee. »Märken efter deras fötter finner ni överallt i Hastings sandsten, i Kent och i Sussex. Hela södra England vimlade av dem på den tid då det fanns gott om sådant mjällt grönt, som de tyckte om. Förhållandena ha ändrats, och de bestarna ha dött ut. Här tyckas förhållandena icke ha ändrats och här fortleva bestarna.»
«Om vi komma ifrån detta med livet, måste jag ha ett sådant där huvud med mig», sade lord Roxton. »Jag tänker mig att de där medlemmarna av Somaliland-Ugandasällskapet skulle bli gräsgröna av avundsjuka, om de finge se det. — Jag vet inte vad ni, go’ vänner, tänka om saken, men nog förefaller det mig, som om vi nu befunne oss på ganska tunn is.»
