166
Jag erfor samma känsla av mystik och omgivande fara. I trädens skugga dvaldes ett ständigt hot och då vi blickade upp mot lövverket, kunde vi icke undgå att gripas av fasa för det okända. Det är sant, att de kolossala vidunder vi sett voro klumpiga, beskedliga djur, som väl icke ville skada någon, men i denna det underbaras värld kvarlevde kanske andra — möjligen funnos där vilda, rovlystna djurarter, färdiga att från sina lyor bland klipporna eller i småskogen kasta sig över oss. Jag visste ganska litet om det förhistoriska livet, men jag hade ett tydligt minne av en bok jag läst, vari det talades om djur, som levt av lejon och tigrar liksom katten lever av råttor och möss. Tänk om även dylika voro till finnandes i skogarna i Maple Whites land!
Det var skrivet i Ödets bok, att vi samma morgon — vår första i det nya landet — skulle komma underfund med de sällsamma risker, som omgåvo oss. Det var ett vederstyggligt äventyr — ett som jag med avsky tänker på. Om — som lord Roxton sade — iguanodonernas kjusa kommer att förefalla oss som en dröm, skall för visso pterodaktylernas myr te sig för vårt minne som en mara. Låt mig skildra det hela såsom det verkligen tilldrog sig.
Vi drogo mycket långsamt fram genom skogarna, dels emedan lord Roxton gjorde tjänst som spejare innan han tillät oss att gå vidare, dels emedan nästan vid vartannat steg endera av professorerna med ett rop av förundran föll ned bredvid någon blomma eller insekt, som erbjöd honom en ny typ. Vi hade väl inalles tillryggalagt två eller tre eng. mil, hållande oss på vattendragets högra sida, då vi kommo till en
