ganska stor öppen plats mellan träden. Ett bälte av småskog förde till ett virrvarr av klippblock och hela platån var beströdd med rullsten. Vi närmade oss långsamt de där klipporna, mellan buskar som nådde oss till midjan, då vi plötsligt fingo höra ett underligt lågt kraxande och visslande ljud, som oavbrutet fyllde luften och tycktes utgå från en punkt mitt framför oss. Lord Roxton lyfte upp handen som signal till oss att stanna, varefter han själv — nedlutad och springande — snabbt banade sig väg till blocken. Vi sågo honom blicka ned mellan dem och göra en åtbörd av förvåning. Hela hans hållning lät mig förstå, att någonting underbart men farligt låg framför oss.
Smygande oss fram till honom, tittade vi ned mellan de stora stenarna. Vi upptäckte då en djup grop, som möjligen i urtiden varit ett av platåns vulkaniska spruthål. Den var skålformig och i dess botten, några hundra alnar från den plats där vi lågo, syntes pölar av grönskummigt, stillastående vatten, kantade med säv. Platsen var i och för sig ganska trolsk, men dess bebyggare kommo den att likna en scen från Dantes sju kretsar. Stället var ett hemvist för pterodaktyler. Hundratals sådana voro här samlade inom synhåll. Hela bottenområdet kring pölarna vimlade av deras ungar och av vederstyggliga mödrar, som ruvade på sina läderartade, gulaktiga ägg. Från denna krälande, flaxande massa av avskyvärt reptiliskt liv utgick det obehagliga ljud, som fyllde luften, samt den stinkande, ohyggliga, unkna lukt, som gjorde oss sjuka. Men där ovanför, uppflugna var på sin sten, sutto de ohyggliga hannarna,
