172
dock förrådens tillstånd otvetydiga bevis. Våra tillhörigheter voro huller om buller kringkastade på marken och en stor konservburk hade blivit sönderbruten och berövad sitt innehåll. En låda med patroner hade blivit alldeles söndersmulad och en av metallprojektilerna låg krossad bredvid den. Åter injagades en svävande känsla av fara i våra själar och med förskrämda ögon blickade vi omkring oss på de mörka skuggor, som möjligen kunde dölja några hemska varelser. Hur lugnande var det icke då vi ropades an av Zambos röst och, närmande oss platåns utkant, fingo se honom sitta och grina så vänligt åt oss på toppen av den motliggande pelarklippan.
»Allt väl, massa Challenger, allt väl!» ropade han. »Jag stanna här. Inte vara rädda. Ni alltid finna mig, när ni vilja det.»
Hans redliga svarta ansikte jämte den storartade utsikten, som förde oss halvvägs till Amasonflodens biflod, erinrade oss kraftigt om att vi ännu voro här på jorden i det tjugonde århundradet och icke genom något trolleri blivit förflyttade till någon ociviliserad planet i dess tidigaste och vildaste skede. Hur svårt var det icke att fatta, att den violetta linjen vid synranden icke låg så långt från den stora flod, som trafikerades av väldiga ångare, där folk talade om sina små angelägenheter, under det att vi, landsatta bland en förgången tids underliga djur, blott kunde se dit bortåt och längta efter allt vad livet därstädes hade att bjuda på.
Ännu ett minne står mig åter av den underliga dagen och med det avslutar jag mitt brev. De båda professorerna, vilkas lynnen utan tvivel lidit men av
