deras yttre skador, hade börjat disputera om huruvida våra angripare varit av pterodaktylernas eller dimorfodonernas art och det hade kommit till skarpa utfall. För att inte behöva höra på dem, gick jag litet avsides och hade satt mig att röka på ett kullfallet träd, då lord Roxton kom gående åt mitt håll.
»Hör nu, Malone», sade han, »minns ni platån där de där odjuren hade sitt tillhåll?»
»Ja, visst gör jag det.»
»Det var ju ett slags vulkanisk grop, eller hur?»
»Ja visst», sade jag.
»Gav ni akt på jordens beskaffenhet?»
»Det var ju klippblock och stenar.»
»Men kring vattnet, där säven växte?»
»Där var jorden blåaktig. Den såg ut som lera.»
»Alldeles riktigt. En vulkanisk tub, fylld med blå lera.»
»Vad är det mer med det?» frågade jag.
»Åh, ingenting, ingenting», sade han och gick med långa steg tillbaka till de disputerande männen, vilkas röster underhöllo en långvarig duett. Summerlees höga, gälla toner bröto sig mot ackompanjemanget av Challengers sonora bas. Jag skulle inte vidare fäst mig vid lord Roxtons anmärkning, om jag inte åter under natten hört honom mumla för sig själv: »Blå lera — lera i en vulkanisk tub!» De orden voro de sista jag hörde innan jag sjönk i den uttröttades djupa sömn.
