ELFTE KAPITLET.
»FÖR EN GÅNG VAR DET JAG SOM VAR HJÄLTEN.»
LORD ROXTON hade rätt då han trodde att betten av de förfärliga djur som angripit oss voro av en egendomligt giftig beskaffenhet. Morgonen efter vårt första äventyr på platån ledo både Summerlee och jag av svåra plågor och feber, under det att Challengers knä var så ömt och svullet att han knappt kunde linka framåt. Vi höllo oss följaktligen hela dagen kvar i lägret och lord Roxton, så gott vi det förmådde biträdd av oss, sysselsatte sig med att höja och förstärka de törnväggar, som voro vårt enda skyddsvärn. Jag minns, att jag hela dagen förföljdes av en känsla av att vi voro strängt observerade, ehuru jag inte kunde gissa av vem eller varifrån.
Detta intryck var så starkt, att jag omtalade det för professor Challenger, som skrev det på räkningen av den spänning som orsakats av min feber. Oupphörligt såg jag mig hastigt om, övertygad att jag skulle upptäcka någonting, men min blick möttes av intet annat än törnhäckens mörka snår och det grott-
