176
ackompanjemang till det skrik med vilket det blandade sig. I tre till fyra minuter fortfor den vederstyggliga duetten, under det att de skrämda fåglarna kommo löven att prassla. Och så slutade det lika tvärt som det börjat. En lång stund sutto vi där alldeles förstummade. Men så kastade lord Roxton en risknippa på elden och dess glöd belyste mina kamraters spejande ansikten och kastade ett fladdrande sken på de stora grenarna uppöver oss.
»Vad var det?» viskade jag.
»Det få vi veta i morgon», sade lord Roxton. »Det var oss ganska nära — utgick från kjusans område.»
»Det har blivit oss beskärt att åhöra en förhistorisk tragedi, uppleva ett drama av det slag, som utspelades i vassen vid stranden av någon Juralagun, då den större draken högg den mindre i gyttjan», sade Challenger med högtidligare allvar än jag någonsin hört i hans röst. »Det var nog gott för människan, att hon kom sent i skapelsens ordning. I urtiden voro krafter i rörelse, som intet mänskligt mod och inga konstgjorda vapen kunnat besegra. Vad hade väl mannens slunga eller pil förmått mot krafter lika dem, som givit sig till känna i natt? Till och med den moderna bössan hade föga förmått mot slika vidunder.»
»Jag håller styvt på min lilla vän», sade lord Roxton och smekte sitt eldvapen. »Men den besten hade stått på sig ordentligt.»
Summerlee lyfte upp handen.
»Tyst!» ropade han. »Jag hör bestämt någonting.»
Från den rådande tystnaden utgick ett regelbundet, tassande ljud. Det var trampet av något djur
