innebär frågan om tillvaron av det köttätande vidunder, som lämnat sina spår i detta glad. Vi ha ju ett slags kännedom om att denna platå inte är större än ett vanligt engelskt grevskap. Inom detta begränsade område har ett visst antal varelser, till större delen djurtyper, som försvunnit från den nedanför liggande världen, levat tillsammans i oräkneliga år. Jag har alldeles klart för mig att man kunnat vänta, att de köttätande vidundren inom en så lång tidrymd skulle, om de utan hinder förökat sig, gjort slut på födoämnena och tvingats att antingen draga in på sina köttätande vanor eller också dö av hunger. Vi se, att så icke skett. Vi måste följaktligen antaga att naturens jämvikt bibehållits genom någon kontroll, som begränsar dessa vilddjurs antal. Ett av de många intressanta problem som vänta sin lösning är därför att upptäcka arten av denna kontroll och dess tillvägagående. Jag vågar hoppas, att vi längre fram skola få tillfälle att närmare studera de köttätande dinosaurierna.»
»Och jag vågar hoppas, att vi inte skola få det», inföll jag.
Professorn bara höjde på ögonbrynen, alldeles som skolmästaren då en stygg gosse gör en näsvis anmärkning.
»Kanhända har professor Summerlee någonting att säga i frågan», sade han och de båda lärda herrarna höjde sig nu till något förtunnat vetenskapligt luftlager, där möjligheterna av en modifikation av nativiteten vägdes mot den minskade tillgången på näringsmedel, som kontroll i kampen för tillvaron.
Den förmiddagen kartlade vi en liten del av platån,
