184
undvikande pterodaktylernas träsk och hållande oss öster i stället för väster om bäcken. I den riktningen var landet ännu tätt skogbevuxet och underskogen var så yppig, att vi endast helt långsamt lyckades framtränga.
Hittills har jag mest sysselsatt mig med det skräckinjagande i Maple Whites land, men det hade också en annan sida, ty hela den förmiddagen vandrade vi fram bland förtjusande blommor — de flesta, det lade jag märke till, vita eller gula, vilka färger, enligt vad våra professorer sade, voro de ursprungliga i blomstervärlden. På många ställen täcktes marken helt och hållet av dem och då vi till fotknölarna gingo på denna underbara, mjuka matta var doften nästan berusande i sin ljuvhet och styrka. Det välkända engelska biet surrade överallt omkring oss. Många av träden, vi gingo under, hade grenarna tyngda av frukter, somliga av kända slag, andra av för oss obekanta varieteter. Genom att giva akt på vilka bland dem som voro pickade av fåglarna undveko vi all fara för förgiftning och fingo ett välsmakande tillägg till vår föda. I den djungel vi drogo fram genom funnos många hårt tilltrampade stigar, som de vilda djuren gjort, och på sumpigare marker sågo vi en mängd besynnerliga fotspår, bland andra inguanodonens. I en skogsdunge sågo vi en gång åtskilliga av dessa kolosser beta och, tack vare sin kikare, kunde lord Roxton konstatera, att även dessa voro fläckade av asfalt, ehuru icke på samma kroppsdel som det på morgonen undersökta djuret. Betydelsen av detta fenomen kunde vi icke utfundera.
