tlonslokal och se gubben Mc Ardle i synen», sade jag. — Ni ursäktar ju, att jag refererar ordagrant, eller hur, sir? — »Han skulle aldrig förlåta mig, att jag lämnat så mycket försummad spaltfyllnad efter mig. För resten tycker jag, att det inte är värt att tvista om den saken, då vi inte kunna komma ner härifrån, även om vi ville det.»
»Vår unge vän ersätter många ganska märkbara luckor i sin intelligens genom ett visst ursprungligt sunt förnuft», anmärkte Challenger. »Vi befatta oss inte med hans ömkliga yrkes intressen, men, som han säger, vi kunna ju inte komma ner härifrån, följaktligen är det förspilld möda att tala om den saken.»
»Det är förspilld möda att göra någonting annat än det», mumlade Summerlee bakom sin pipa. »Tillåt mig att erinra om att vi kommit hit i ett formulerat uppdrag, som blivit oss anförtrott vid Zoolouiska Institutets sammanträde i London. Uppdraget gick ut på att pröva sannfärdigheten av professor Challengers påståenden. Jag är pliktig att erkänna, att vi nu äro i tillfälle att underskriva dem. Vårt egentliga värv är således utfört. Vad angår detaljerna, som ytterligare skulle utforskas på denna platå, äro de så ofantliga, att det fordras en stor expedition med alldeles enkom utrustning för att gå i land med dem. Skulle nu vi försöka oss därpå, bleve det enda möjliga resultatet det, att vi aldrig komme tillbaka med det viktiga vetenskapliga bidrag vi redan förvärvat. Professor Challenger var den som uttänkte ett sätt att förflytta oss till denna platå, då den föreföll alldeles otillgänglig. Jag håller före, att vi nu
