jag hyser en överväldigande fruktan för att synas rädd. Och det var den känslan, som nu drev mig framåt. Jag kunde helt enkelt inte slinka tillbaka utan att ha verkställt något. Även om mina kamrater icke saknat mig och aldrig finge veta någonting om min svaghet, skulle dock alltid en outhärdlig blygsel över min feghet dröja kvar i min själ. Och likväl ryste jag för det läge vari jag befann mig och skulle i den stunden ha givit allt vad jag ägde för att med heder kunna draga mig ur spelet.
Det var så hemskt i skogen. Träden stodo så tätt och lövverket bredde ut sig så vitt, att jag ej kunde se mera av månskenet än att de högsta grenarna här och där bildade ett invecklat filigramsarbete mot den stjärnbeströdda himlen. Då ögonen hunnit något vänja sig vid mörkret, märktes det, att det var mer och mindre svart bland träden — att några av dem dunkelt kunde urskiljas under det att mellan dem syntes kolsvarta, skuggade fläckar, lika ingångar till grottor, som jag med fasa ryggade tillbaka för då jag passerade dem. Jag tänkte på den torterade Iguanodonens förtvivlade tjut — det förfärliga skriket, som ekat genom skogarna. Jag tänkte också på den skymt jag vid skenet av lord Roxtons bloss uppfångat av det där uppsvällda, vårtiga, bloddräglande trynet. Och nu befann jag mig på det djurets jaktmark. När som helst kunde det störta fram ur skuggan och kasta sig över mig — detta namnlösa, förskräckliga vidunder. Jag stannade, tog upp en patron ur fickan och ämnade ladda mitt skjutvapen. Men nu klack det till i mig. I hastigheten hade jag fått tag i hagelbössan i stället för studsaren.
