nödgades jag lämna den ur sikte på grund av den snärjande småskogen, men jag var alltid inom hörhåll för dess sorl och plask.
Allteftersom man kom utför sluttningen förtunnades skogen, och buskar, här och där blandade med några höga träd, intogo dess plats. Jag kunde därför skynda framåt och se utan att själv bli sedd. Jag passerade tätt intill pterodaktylernas träsk just i detsamma prasslade det till av flaxande vingar och ett av dessa stora djur, som höllo minst tjugo fot mellan vingspetsarna, höjde sig från någon punkt i närheten och svävade upp i luften. Då det i sin flykt skymde månen, föll månskenet genom de hinnartade vingarna och djuret tecknade sig som ett flygande skelett mot den vita, tropiska strålglansen. Jag kröp ihop mellan buskarna, ty av erfarenhet visste jag, utt den där figuren genom ett enda anskri kunde samla hundra av sina avskyvärda likar kring öronen på mig. Först sedan den åter slagit sig till ro, vågade jag smygande fortsätta min färd.
Natten hade varit utomordentligt tyst, men då jag nu skred framåt, nåddes mina öron av ett dovt, mullrande ljud, ett ihållande mummel, som kom emot mig. Det blev allt högre och högre ju längre jag gick och till sist var det mig helt nära. Då jag stod stilla var ljudet jämnt och uthålligt, som hade dess upphov varit stillastående. Det lät som en kokande kittel eller bubblandet i en stor gryta. Snart nådde jag dess källa, ty mitt uti en liten glänta fick jag se en sjö eller rättare sagt en damm, ty den var inte större än bassängen kring vattenkonsten på Trafalgar Square. Ett svart, beckliknande ämne, vars yta
