208
kontingent av nyheter till mina kamrater! Det förnämsta var naturligtvis underrättelsen om de av eld upplysta grottorna och vissheten om att de beboddes av några troglodyter. Men jämte detta kunde jag av erfarenhet yttra mig om Centralsjön. Jag kunde intyga, att den var full av underliga djur och jag hade sett åtskilliga former av urtida lantdjur, som vi icke förr råkat på. Under det jag vandrade framåt tänkte jag, att det inte fanns många människor i världen, som tillbringat en underligare natt eller under dess lopp i högre grad ökat summan av mänskligt vetande.
Jag stretade uppför sluttningen och hade väl hunnit ungefär halvvägs hem, då mina tankar återfördes till min egen ställning av ett underligt buller bakom mig. Det var någonting mitt emellan en snarkning och en brumning, någonting dämpat, djupt och oerhört hotande. För visso fanns det något besynnerligt djur i närheten, men som jag inte såg till någonting, påskyndade jag blott mina steg. Jag hade väl i detta tempo hunnit en halv eng. mil, då ljudet plötsligt upprepades, alltjämt bakom mig, men högre och mera hotande än förut. Hjärtat upphörde att slå, då den tanken flög igenom mitt huvud, att vad det än var för ett djur, satte det säkert efter mig. Skinnet knottrade sig på mig och håret reste sig. Att dessa vidunder skulle slita varandra i stycken ingick ju som del i kampen för tillvaron, men att de skulle vända sig mot nutidsmänniskan, att de avsiktligt skulle uppspåra och förfölja naturens herre var en häpnadsväckande och skräckinjagande tanke. Jag erinrade mig den bloddrypande fysionomi vi sett
