210
av dessa stora köttätande dinosaurier, de förfärligaste bestar som någonsin trampat denna jord. Då det väldiga djuret förflyttade sig, föll det ned på framtassarna och förde nosen till marken ungefär för var tjugonde aln. Det vädrade efter mitt spår. Ibland misstog det sig ett ögonblick, men så rättade det sig och satte med fart av framåt den stig jag valt.
Än i denna stund pärla svettdroppar fram i pannan då jag tänker på den hemska företeelsen. Vad var att göra? Den gagnlösa hagelbössan höll jag i handen. Vad hjälp kunde jag få av den? Förtvivlad såg jag mig om efter något klippblock eller någon sten, men jag befann mig i en buskig snårskog, där ett och annat litet svagt ungträd var det högsta jag såg, under det att jag visste att min förföljare kunde bryta ned ett träd av vanlig storlek som om det varit ett vasstrå. Min enda möjlighet att undkomma låg i att fly. Jag kunde inte röra mig obehindrat på den skrovliga, ojämna marken, men då jag misströstande såg mig omkring, upptäckte jag en starkt markerad, hårt tilltrampad väg, som på tvären skar den stig jag slagit in på. Vi hade under våra expeditioner sett åtskilliga av dessa de vilda djurens färdvägar. Följde jag nu denna, skulle jag kanske kunna reda mig, ty jag var en riktig snabblöpare och i bästa kondition. Kastande ifrån mig min gagnlösa bössa, sprang jag nu en halv mil med en av mig dittills icke uppnådd fart. Det värkte i benen på mig och bröstet hävde sig, jag tyckte halsen ville sprängas av brist på luft, men eftersatt av det där odjuret sprang och sprang jag allt vidare. Till sist stannade jag, nästan ur stånd att röra mig. I bör-
