jan tänkte jag, att jag nu undkommit faran. Vägen låg tyst bakom mig. Men så krasade det och slet i buskarna, jag hörde tassandet av jättelika fötter, flåsandet av vidundrets lungor och åter hade jag odjuret i närheten. Det var hack i häl efter mig. Jag var förlorad.
En sådan galning jag var, som så länge dröjt att fly. Dittills hade han följt spåret, ledd av sitt väderkorn, och det hade inte kunnat gå så fort. Men då jag denna gången skulle ge mig av, hade han verkligen sett mig och nu leddes han av sin syn, ty den tilltrampade vägen visade honom min stig. Då han vänt om kröken, skyndade han framåt i långa skult. Månen lyste på hans stora utstående ögon, på de ofantliga tandraderna i hans öppna gap och på klorna, som glänste på de kraftiga framtassarna. Med ett anskri av fasa vände jag mig om och rusade i vild fart framåt. Bakom mig löjd odjurets tunga, flämtande andedräkt allt högre och högre. Jag tyckte den förfärlige var mig inpå livet. I varje ögonblick väntade jag, att han skulle hugga mig i ryggen. Men så brakade det till, jag föll och föll och allt blev mörker och tystnad.
Då jag vaknade ur mitt medvetslösa tillstånd — som väl ej kunnat räcka mer än några minuter — kände jag en avskyvärd och genomträngande stank. Jag räckte ut handen i mörkret och fick tag i någonting som kändes som ett stort köttstycke, under det att min andra hand slöt sig om en ofantlig benknota. Uppöver mig såg jag en rund fläck av den stjärnljusa himlen, vilket vittnade om att jag låg på bottnen av en djup grop. Långsamt reste jag mig upp