skulle tumla ned i gropen. Jag kom ihåg att Challenger sagt, att människor icke kunnat fortleva på platån, enär det varit dem omöjligt att med sina klena vapen försvara sig mot de vidunder, som här ströko kring. Men nu var det ganska klart hur de det kunnat. I sina med små mynningar försedda grottor hade infödingarna, hur beskaffade de nu voro, tillflyktsorter dit de väldiga saurierna icke kunde intränga, under det att dessa infödingar med sina utvecklade hjärnor kunde inrätta fällor eller med grenar täcka fallgropar på de starkt markerade djurstigarna och på så sätt döda djuren, trots dessas styrka och vighet. Människan var och förblev dock naturens herre.
För en vig man var det inte svårt att klättra uppför den sluttande väggen, men jag tvekade länge innn jag vågade mig inom räckhåll för den förskräckliga best, som varit så nära att förgöra mig. Hur kunde jag vara säker på att han inte låg på lur däruppe bland buskarna och avvaktade min återkomst? Jag fattade dock mod, då jag erinrade mig ett samtal mellan Challenger och Summerlee angående de stora sauriernas vanor. Båda voro eniga om att dessa vidunder saknade hjärna, att förståndet icke funnit något utrymme i det lilla kraniets kaviteter och att de, om de försvunnit ur världen, gjort detta på grund av deras egen dumhet, som gjort det för dem omöjligt att foga sig efter växlande villkor.
Om djuret nu legat på lur och väntat på mig skulle detta bevisat, att det insett vad som hänt mig och detta i sin ordning vittna om förmåga att sammanställa orsak och verkan. Då var det mycket troligare,
