214
att ett djur utan hjärna, som handlade efter en svävande rovlystnadsinstinkt, skulle uppgiva jakten sedan jag försvunnit och efter en stunds häpen väntan begiva sig av på spaning efter något annat rov. Jag klättrade upp till gropens rand och såg mig omkring. Stjärnorna bleknade, himlen blev allt ljusare och den svala morgonvinden blåste så skönt mot mitt ansikte. Min fiende syntes icke till och hördes icke av. Långsamt steg jag ur gropen och satte mig en stund på marken, färdig att hoppa ned i mitt gömställe, om någon fara visade sig. Lugnad av den fullständiga tystnaden och den växande dagern, fattade jag mod och smög mig tillbaka till den väg jag lämnat. Då jag gått ett stycke, hittade jag min bössa och kom strax därefter till bäcken, som tjänade mig till vägvisare. Många rädda blickar kastade jag tillbaka under det att jag drog hemåt.
Men plötsligt blev jag påmind om mina kamrater, som jag lämnat. I den klara, tysta morgonluften ljöd fjärranifrån knallen av ett enda bösskott. Jag stannade och lyssnade, men intet mer hördes av. Först blev jag orolig och undrade, om de råkat ut för någon fara. Men så trodde jag mig finna en enklare och mera naturlig förklaring på saken. Det var nu full dager. Utan tvivel hade de märkt, att jag ej fanns i lägret, trott att jag gått vilse i skogarna och skjutit för att jag skulle hitta hem. Det är sant, att vi kommit överens om att icke skjuta, men om de trott mig i fara, skulle de icke tvekat att göra det. Nu måste jag skynda mig så mycket som möjligt för att lugna dem.
Jag var matt och uttröttad och kunde därför inte
