gå så fort som jag önskat, men till sist kom jag till kända trakter. Till vänster om mig hade jag pterodaktylernas träsk, framför mig låg iguanodonernas glad. Nu befann jag mig i det sista skogsbälte som skilde mig från Fort Challenger. För att skingra kamraternas farhågor höjde jag rösten till ett muntert rop. Men intet svar hälsade mig. Mitt mod sjönk inför denna olycksbådande tystnad. Jag började springa. Lägret låg där framför mig, alldeles sådant som jag lämnat det, men ingången stod öppen. Jag rusade in. I den kalla morgondagern möttes jag av en förfärlig syn. Alla våra effekter voro i vild oordning kringkastade på marken. Mina kamrater hade försvunnit och bredvid eldens slocknande glöd var gräset rödfärgat av en avskyvärd blodpöl.
Jag blev så förfärad av denna oväntade syn att jag måtte ha förlorat sansen på en stund. Jag har ett vagt drömlikt minne av att jag rusade omkring i skogen kring det tomma lägret och vilt ropade på mina följeslagare. Men intet svar kom från den tysta skogen. Den hemska tanken att jag kanske aldrig mer skulle få se dem, att jag skulle stå där ensam och övergiven i denna förfärliga värld, utan möjlighet att stiga ned till en underliggande, att jag skulle leva och dö i detta spöklika land, drev mig till förtvivlan. Jag var så utom mig att jag var färdig att slita av mig håret och slå mig i huvudet. Först nu insåg jag till vilken grad jag litat på mina följeslagare, på Challengers lugna självförtroende och på lord Roxtons överlägsna, humoristiska köld. Jag visste inte vart jag skulle vända mig eller vad jag skulle taga mig till.
