216
Efter att en stund ha suttit alldeles förvirrad, beslöt jag att söka upptäcka vilken plötslig olycka som drabbat mina kamrater. Den förfärliga oordningen i lägret vittnade om att de på något sätt blivit anfallna och utan tvivel hade det där bösskottet angivit tiden då det skett. Att endast ett skott avlossades visade, att alltsammans varit gjort i ett ögonblick. Bössorna lågo ännu på marken och i en av dem — lord John Roxtons — satt den tomma patronhylsan kvar i bakstycket. Challengers och Summerlees filtar bredvid elden antydde, att de blivit överraskade i sömnen. Ammunitions- och matförrådslådorna voro kastade huller om buller tillika med våra stackars kameror och plåtbrickor, men ingen av dem saknades. Däremot voro alla våra uppackade matvaror — och jag kom ihåg att de voro ansenliga — nu försvunna. Det var således djur och icke infödingar, som gjort överfallet, ty hade det varit människor, skulle de ha tagit med sig så mycket som fanns.
Men om det varit djur, låt vara blott ett enda, vad hade det då blivit av mina kamrater? Ett ursinnigt djur skulle säkert ha slitit dem i stycken och låtit kvarlevorna ligga. Visserligen såg jag den där avskyvärda blodpölen och den vittnade om våld. Ett vidunder, likt det som satt efter mig under natten, kunde ha bortfört ett offer lika lätt som katten en råtta. I så fall hade nog de andra förföljt besten. Men då skulle de naturligtvis tagit sina bössor med sig. Ju mer jag med min virriga och trötta hjärna försökte reda ut saken, desto mindre kunde jag finna någon antaglig förklaring. Jag letade runt omkring i skogen, men fann inga spår som förhjälpte mig till
