224
av den sällsamma historia som min följeslagare viskade mig i örat, under det att hans skarpa ögon hela tiden utsände blickar åt alla håll och hans hand omfattade den laddade bössan, som stod på spänn.
»Jag trodde, att det var slut med oss, men de slogo i stället in på en ny bog. De snattrade och pratade alla om varandra. Men så kom en av dem fram till Challenger. Nu drar ni väl på munnen, unge man, men på min ära sågo de ej ut, som om de varit släkt. Jag hade inte trott det, om jag inte sett det med mina egna ögon. Denne gamle apman var deras anförare — ett slags röd Challenger, med alla vår väns skönhetsmärken, bara litet starkare utpräglade. Han hade samma korta figur, samma breda axlar, runda bröstkorg, ingen hals, ett stort, rödaktigt skägg, toviga ögonbryn och samma uttryck av ’vad tusan vill ni mig?’ i ögonen jämte allt det övriga. När apmannen ställde sig bredvid Challenger och lade sin hand på hans axel var likheten slående Summerlee var en smula hysterisk och skrattade tills han grät. Apmänniskorna skrattade även de — åtminstone började de kackla så det ekade om det — och så togo de sig för att draga av med oss genom skogen. Bössorna och lådorna rörde de inte — ansågo dem förmodligen farliga — men alla våra uppackade matvaror togo de med sig. Summerlee och jag blevo tämligen illa åtgångna under vägen som synes på mitt skinn och mina kläder — ty de förde oss i rak linje genom tistlar och snår, och deras egen hud är som läder. Men med Challenger hade det ingen fara. Fyra av dem buro honom på
