axelhöjd och han färdades som en romersk kejsare. Vad var det?»
Ett underligt, knäppande ljud, ej olikt kanstanjetter, hördes på avstånd.
»Där ha vi dem!» sade min följeslagare och laddade den andra dubbelbössan — Express. »Ladda ni också, unge man, ty vi låta inte taga oss levande, tänk aldrig det! Så där låta de, när de äro arga. Vid George, vi skola allt förarga dem, om de anfalla oss. Vi ge oss inte i brådkastet. Hör ni dem nu?»
»På långt avstånd.»
»Det betyder ingenting, men deras spejarflockar äro nog spridda i hela skogen. Jag avbröt ju min olyckshistoria. Snart hade de fört oss till deras stad — omkring tusen hyddor, flätade av grenar och löv inne i en av stora träd bestående lund nära klippbranten. Den ligger tre eller fyra eng. mil härifrån. De vämjeliga bestarna fingrade på mig överallt och det känns som om jag aldrig kunde bli ren igen. De bundo oss med rep — den som handskades med mig kunde slå knutar som en sjöman — och där lågo vi med benen i vädret under det att en stor drummel med klubba i handen höll vakt över oss. När jag äger ’vi’ menar jag Summerlee och jag. Gamle Challenger satt uppe i ett träd, åt frukt och hade så roligt som helst. Pliktskyldigast erkänner jag, att han också skaffade oss litet frukt och lossade våra bojor med egna händer. Om ni sett honom sitta däruppe och kraxa med sin tvillingbror och med sin starka basröst sjunga: ’Dånom liksom åskan bröder’ — ty all slags musik tycktes roa dem — kunde ni inte låtit bli att skratta, men, som ni väl kan förstå,
15 — Doyle, En försvunnen värld.
