226
hade vi inte mycket lust att skratta då. Han fick inom vissa gränser göra ungefär vad han ville, men oss höllo de strängt efter. Det var oss alla till stor tröst att veta, att ni sprang lös och hade vård om arkiven.
Och nu, unge man, skall ni få höra någonting märkvärdigt. Ni säger, att ni sett spår av människor och eldar, fällor och annat sådant. Kan ni tänka er, att vi sett infödingarna själva. Riktiga krakar voro de, små ömkliga, nedslagna stackare och det må ingen undra över. De riktiga människorna tycktes bebo den ena sidan av platån, där borta där ni såg grottorna — och apmänniskorna innehava den här sidan. Krig pågår ständigt mellan dem. Sådan är situationen, om jag fattat den rätt. I går tyckas apmännen ha fått tag på ett dussin av de riktiga människorna och fört dem med sig som fångar. Ni har aldrig hört någonting jämförligt med dessa djurs kackel och skrik. Människorna voro små röda karlar, och de hade blivit så bitna och klösta att de knappt kunde gå. Apmännen dödade två av dem på fläcken — ryckte helt enkelt armen av den ene — och det var riktigt ohyggligt. Modiga små baddare voro de emellertid och läto knappt höra en klagan. Men vi mådde riktigt illa av att se det. Summerlee svimmade, och till och med Challenger hade svårt att hålla sig uppe Nu ha de visst avlägsnat sig, tror ni inte det?»
Vi lyssnade skarpt, men skogens djupa frid bröts ej av annat än fåglarnas rop. Lord John fortfor med sin historia.
»Det var tur för er att ni blev räddad, unge vän.
