Det var den där indianfångsten som kom dem att glömma er, annars skulle de säkert skyndat tillbaka till lägret och huggit er också. Naturligtvis ha de, som ni säger, hela tiden suttit och bespejat oss uppifrån trädet och de visste mycket väl, att vi voro en mindre än vanligt. Nu kunde de dock ej tänka på någonting annat än det nya kapet, och därför var det jag och inte en klunga apor, som väckte er på morgonkvisten. — Hemskt hade vi det sedan. Alltsammans är som en ohygglig dröm. Ni kommer väl ihåg det där snåret av spetsiga bamburör nedanför platån, där vi anträffade amerikanens skelett? Det ligger strax nedanför apstaden och det är dit deras fångar hoppa. Om vi såge efter, skulle vi nog finna en hel mängd skelett där. De ha ett slags avrödd paradplats uppe på toppen och det går mycket högtidligt till vid ceremonien. De stackars satarna måste hoppa ned, en och en, och det roliga består i att se efter om de bara slå ihjäl sig eller om de bli spetsade på rören. De förde ut oss för att se på, och hela horden var uppställd på klippkanten. Fyra av indianerna hoppade och rören gingo igenom dem, som strumpstickor genom en smörklimp. Ej underligt, att röten räckte fram mellan revbenen på den där stackars yankeen vi hittade. Det var ohyggligt, men intresmnl var det också. Det låg en viss tjusning i att se dem dyka ned, ehuru vi tänkte, att det blev nog vår tur att taga hoppet nästa gång.
Det blev det dock icke. Sex av indianerna gömde de till i dag — så tyckte jag mig förstå saken — och jag tror, att det var meningen, att vi skulle bli glanspunkterna i föreställningen. Challenger kunde
