Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs
229

ger satt uppe i trädet och Summerlee hade inte tillräckligt med krafter i behåll. Enda utvägen var att anskaffa bössorna och försöka befria dem. Möjligt är naturligtvis, att de slagit ihjäl dem med detsamma, för att hämnas. Jag tror likväl inte att de skulle vilja röra Challenger, men jag svarar inte för hur det kan gå med Summerlee. Honom ville de nog åt i alla fall — det är jag säker på, så att jag har inte förvärrat saken genom att schappa. Men hedern ålägger oss att skynda tillbaka efter dem och göra vad vi kunna. Bered er därför på det värsta, unge vän, ty det är osäkert hur det går före aftonen.»

Jag har försökt antyda lord Johns ryckiga tal, hans korta, kraftiga meningar och den halvt humoristiska, halvt oförvägna ton, som kännetecknade honom. Men han var född ledare. Då faran sammandrog sig, blev hans sorglöshet större, uttrycken mera kraftiga, de kalla ögonen gnistrade av glödande liv och hans uppvridna mustascher borstade sig morskt och muntert. Hans kärlek till faran, hans livliga uppfattning av det dramatiska i äventyret — så mycket intensivare som den var starkt behärskad — hans åsikt att varje fara i livet är en form av sport, ett vågspel mellan en själv och ödet, med döden som risk, gjorde honom i sådana stunder till en ovärderlig kamrat. Om vi inte hyst fruktan för professorernas öde, hade det för mig varit en sann glädje att med en sådan man inlåta mig på ett sådant förslag. Vi skulle just stiga upp från vårt gömställe, då jag kände ett plötsligt grepp om min arm.

»Vid George!» viskade han. »Här komma de!»