vi halt och lord John Roxton bibringade mig några föreställningar om sina planer.
»Så länge vi äro inne bland de tätt växande träden äro de där nöten våra herrar», sade han. »De kunna se oss och vi kunna inte se dem. Men på fria fältet är det annorlunda. Där kunna vi röra oss hastigare än de. Därför måste vi så mycket som möjligt hålla oss på släta marken. På platåns utkant är det färre träd än i dess inre. På den måste vi alltså avancera. Gå långsamt, håll ögonen öppna och bössan i beredskap. Låt framför allt inte taga er till fånga så länge ni har en patron i behåll — kom ihåg, att det är mitt sista råd till er, unge man.»
Då vi kommo fram till klippranden tittade jag ned över den och fick se vår goda gamla svarta Zambo, som satt på en sten och rökte. Jag vet inte vad jag velat ge ut för att ropa an honom och berätta hur vi hade det, men det var alldeles för farligt, ty vi kunde då bli hörda av våra fiender. Skogarna tycktes vimla av apmänniskor, gång på gång hörde vi deras underligt knäppande snatter. Vi gömde oss då alltid i närmaste buskdunge och lågo stilla tills ljudet upphörde. Vårt framryckande försiggick således mycket långsamt och minst två timmar hade väl förgått innan jag på lord Roxtons långsamma rörelser kunde se att vi närmade oss vår bestämmelseort. Han tecknade åt mig att ligga stilla och kröp själv framåt. I nästa minut var han tillbaka med ansiktet skälvande av iver.
»Kom!» sade han. »Skynda er! Jag hoppas till Gud, att vi inte kommit för sent!»
Jag kände hur jag darrade av nervös spänning då
