försök att bryta den linje som formats. Framför dem stod en liten klunga indianer, små slätskinnade röda karlar, vilkas hud glänste som polerad koppar i det starka solskenet. En lång, mager vit man stod bredvid dem med böjt huvud och korslagda armar, och hela hans hållning vittnade om fasa och förtvivlan. Man kunde inte misstaga sig på professor Summerlees knotiga gestalt.
Framför och kring denna bedrövliga grupp av fångar syntes åtskilliga apmän, som bevakade dem noga, så att det var dem omöjligt att undkomma. Men skarpt avskilda från alla de andra och nära klippkanten stodo två figurer, så sällsamma och under andra förhållanden så löjliga, att de helt och hållet lade beslag på min uppmärksamhet. Den ene var vår kamrat professor Challenger. Vad som fanns kvar av hans rock hängde ännu i trasor över axlarna på honom, men hans skjorta var alldeles bortsliten och hans stora skägg blandade sig med det svarta lurvet på hans väldiga bröst. Hatten hade han tappat och håret, som vuxit under våra vandringar, flög i vild oordning kring hans huvud. Ett enda dygn tycktes ha förvandlat honom från den moderna civilisationens högsta produkt till Sydamerikas mest prononcerade vilde. Bredvid honom stod hans herre, apmännens konung. Han var, som lord John sagt, i allt en avbild av vår professor, blott med den skillnaden, att färgläggningen här var röd i stället för svart. Samma korta, breda figur, samma tunga axlar, samma framåthängande fall på armarna, samma yviga skägg, som böljade ned över bröstet. Den enda betydande skillnaden var över ögonbrynen,
