234
där apmannens sluttande panna och låga, böjda huvudskål framträdde i stark kontrast till européns breda panna och magnifika kranium. För övrigt var kungen i alla avseenden den löjligaste parodi på professorn.
Allt detta, som det tagit så lång tid att beskriva, fick jag klart för mig på några sekunder. Men vi hade då helt annat att tänka på, ty ett livligt drama var under uppspelning. Två av apmännen hade gripit tag i en av indianerna i gruppen och släpade fram honom till branten. Kungen lyfte handen till signal. De fattade den olycklige om hand och ben och svängde honom tre gånger fram och tillbaka med oerhörd våldsamhet. Med en förfärlig svikt slungade de därpå den stackars uslingen ned i bråddjupet. De slungade honom med en sådan fart att han beskrev en kurva i luften innan han började falla. Då han försvann ur synhåll, störtade hela sällskapet utom vakterna fram till randen av bråddjupet och det uppstod en lång tystnad, till sist bruten av ett tjut av vild förtjusning. De sprungo omkring och svängde sina långa, ludna armar i luften, vrålande av hänförelse. Därefter drogo de sig tillbaka från randen, ställde åter upp sig på linje och väntade på nästa offer.
Denna gång gällde det Summerlee. Två av hans vaktare grepo honom om handlederna och drogo med grymt våld fram honom till platåns ytterkant. Hans skrangliga figur och långa ben flaxade och stretade emot likt en kyckling, som drages ur buren. Challenger hade vänt sig till kungen och vred sina händer ursinnigt. Han tiggde, bad, anropade honom
