236
kulor. Vi skyndade att möta våra vänner och tryckte var sin laddade bössa i deras händer. Men det var slut med Summerlees krafter. Han kunde knappt stappla framåt. Apmännen började redan hämta sig från sin panik. De kommo ut ur snåren och hotade att avstänga vår reträtt. Challenger och jag drogo Summerlee med oss, stödde honom en på vardera sidan, under det att lord John betäckte återtåget, skjutande gång på gång då de ilskna huvudena brummade åt oss genom buskarna. Något över en engelsk mil hade vi de snattrande odjuren hack i häl efter oss. Men så slappade förföljelsen av, ty man började känna vår makt och ville inte längre utsätta sig för den träffsäkra bössan. Då vi till sist uppnått vårt läger, sågo vi oss om och funno, att vi voro ensamma.
Så tyckte vi — men vi misstogo oss. Knappt hade vi stängt vår törnbuskgrind och tryckt varandras händer samt flämtande kastat oss till marken vid källan, så fingo vi höra ett traskande av fötter och strax därefter en sakta kvidan utanför ingången. Lord John rusade fram med bössan i handen och öppnade grinden. Där lågo de fyra små kvarlevande indianerna, darrande av fruktan för oss och likväl anropande oss om beskydd. Med en uttrycksfull handrörelse pekade en av dem åt de kringliggande skogarna och antydde, att de voro fulla av fara. Därefter störtade han fram till lord John Roxton, slog sina armar om hans ben och lutade ansiktet mot dem.
»Vid George», utbrast vår pär och drog sig helt förvirrad i mustascherna, »vad tusan skola vi göra
