238
»Det är ju tur för er, Challenger, att ni är litet olik andra. Hade ni inte varit så lik kungen, så —»
»På min ära, lord Roxton, ni tar er väl stora friheter.»
»Men det är sanning.»
»Jag anhåller, sir, att ni övergår till ett annat ämne. Era anmärkningar höra inte hit och äro obegripliga. Frågan som ligger för oss är: Vad skola vi göra med dessa indianer? Det riktiga vore ju att eskortera dem till deras hem, om vi visste var deras hem vore.»
»Det är lätt sagt», inföll jag. »De bo i grottorna på andra sidan om Centralsjön.»
»Vår unge vän här vet var de bo. Det är visst ett gott stycke härifrån.»
»Fulla tjugo mil», sade jag.
Summerlee uppgav ett klagorop.
»Jag åtminstone orkar inte gå dit. Jag tycker, att jag än hör de där odjuren tjuta efter oss.»
Då han sade detta, nådde oss verkligen långt bort från skogens mörka gömslen apmännens snattrande skrän. Indianerna började åter sakta kvida av fruktan.
»Vi måste begiva oss av och det raskt ändå!» sade lord John Roxton. »Ni, unge vän, skall vara snäll och hjälpa Summerlee. Indianerna få bära förråden. Se så, kom nu, innan de kunna se oss.»
Inom mindre än en halvtimme hade vi hunnit till vårt gömställe i snåren och krupit in där. Hela dagen hörde vi apmännens ilskna rop från den sida där vårt läger låg, men ingen av dem kom åt vårt håll och de trötta flyktingarna, så väl de röda som
