242
att den lille gynnaren med håret avrakat över pannan är för mer än de andra.»
Det var verkligen tydligt, att denne man skilde sig från de andra och att de aldrig dristade sig att tala till honom utan att visa tecken till djup vördnad. Han tycktes vara den yngste av dem alla och dock var hans sinne så stolt och högdraget, att då Challenger lade sin stora hand på hans huvud, ryckte han till som en sporrad häst, en blixt flög från hans mörka ögon och han drog sig ett stycke bort från professorn. Läggande handen på bröstet och intagande en mycket värdig ställning, uttalade han därefter flera gånger ordet »Maretas». Professorn lät sig icke bekomma utan grep den närmast stående indianen i axeln och började hålla ett föredrag över honom, som om han varit ett i sprit inlagt föremål i föreläsningssalen.
»Som typ kan detta folk», sade han med sin ljudliga stämma, »antingen man bedömer det efter huvudskålens form eller ansiktets vinkel eller efter andra grunder, icke anses stå lågt, tvärtom måste vi sätta det betydligt högre på skalan än många sydamerikanska stammar, som jag känner till. Ingen gissning förmår förklara, hur en sådan ras kunnat utveckla sig på ett sådant ställe. För resten ligger det ett sådant svalg mellan dessa apmänniskor och de primitiva djur, som än leva kvar här på platån, att det är oantagligt att de kunnat utveckla sig där vi nu funnit dem.»
»Var tusan ha de då kommit hit från?» frågade lord John Roxton.
»Den frågan kommer säkert att ivrigt diskuteras i
