Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/249

245

Jag hörde bäcken porla ett stycke ifrån mig men mellan den och mig låg ett snår av tätt växande buskar och träd. Jag skulle bana mig väg därigenom på en punkt som låg utom synhåll för mina kamrater, då jag under ett av träden fick se någonting rött, som låg inkastat bland riset. Då jag kom närmare förskräcktes jag av att finna att det var den saknade indianen, som låg där död. Han låg på sidan med benen uppdragna och huvudet på det underligaste sätt snedvridet, så att det såg ut som om han tittat rakt över sin egen axel. Jag uppgav ett anskri för att underrätta mina vänner om att någonting var på tok, skyndade fram och böjde mig ned över den döde. Min skyddsängel fanns säkert då i min närhet, ty någon instinkt av fruktan eller möjligen något prassel bland löven kom mig att se uppåt. Ur det täta gröna lövverket, som hängde ned så att det nästan nådde mitt huvud, sträckte sig långsamt ett par långa, starka armar, täckta med rödaktigt hår. En sekund till och de stora, lömska händerna skulle slutit sig om min hals. Jag sprang baklänges, men snabb i rörelserna som jag var, voro de där händerna än snabbare. Tack vare mitt plötsliga hopp, gingo de miste om det ödesdigra greppet men den ena fattade mig om nacken, den andra om ansiktet. Jag räckte upp mina egna händer för att skydda strupen och i nästa ögonblick hade den stora labben glidit ned över ansiktet och lagt sig över dem. Jag lyftes nästan upp från marken och kände ett outhärdligt tryck, som tvingade mitt huvud mer och mer bakåt, tills sträckningen på nacken blev sådan att jag ej stod ut längre. Jag var nära att mista san-