uti låg en blottad punkt, där man kunde komma åt honom? Jag skulle försöka.
Jag steg in på klubben. Klockan var nyss elva och det stora rummet var tämligen fullt, ehuru den livligaste tillströmningen ännu inte börjat. Min blick föll genast på en lång, mager, knotig man, som satt i en länstol vid brasan. Han vände sig om då jag drog fram min stol till hans. Han var den bästa jag kunnat önska mig att rådfråga — Tarp Henry i Natures redaktion, en torr, mager, seg varelse, som var idel välvilja för dem som kände honom. Jag kastade mig genast in på ämnet.
»Vad vet ni om professor Challenger?» frågade jag.
»Challenger?» Han rynkade pannan till vetenskapligt ogillande. »Det var ju Challenger som kom med den där orimliga historien från Sydamerika.»
»Vad för en historia?»
»Åh, det var någon smörja om vissa konstiga djur han upptäckt. Jag tror han tagit tillbaka sitt yttrande sedan. Han tiger åtminstone med det nu. Han gav Reutersen intervju, men det uppstod ett sådant kolorum, att han insåg, att det gick inte. Det var långt ifrån hedrande för honom. Visserligen fanns det en och annan som var benägen att ta honom på allvar, men sådana kväste han.»
»Vad vill det säga?»
»Jo, genom sin olidliga grovhet och sitt omöjliga beteende. Tag till exempel stackars gubben Wadley vid Zoologiska institutet. Wadley skrev till honom. ’Ordföranden i Zoologiska institutet låter hälsa profossor Challenger, att han skulle anse det som en ynnest, om professorn ville göra institutet den äran
