246
sen men slet av alla krafter i apmänniskans hand och försökte att få den från min haka. Då jag höjde blicken, fick jag se ett rysligt ansikte med kalla, obevekliga ljusblå ögon, som sågo ned i mina. Det var någonting hypnotiskt i dessa förfärliga ögon. Jag förmådde ej längre göra motstånd. Då odjuret kände, att jag slaknade i hans grepp, glänste ett par varglika tänder till och den avskyvärda munnen drogs till ett leende, greppet om hakan blev fastare och den trycktes alltmera uppåt och bakåt. En lätt, opalskimrande dimma lade sig för mina ögon och det klingade som av små silverklockor i öronen på mig. Dovt och långt ifrån kommande ljöd ett bösskott och jag hade en viss förnimmelse av dunsen, då jag föll till marken och blev liggande där, medvetslös och orörlig.
Då jag vaknade låg jag på rygg i gräset på vårt viloställe bland snåren. Någon hade burit dit vatten från bäcken och lord John Roxton stänkte mig i ansiktet med det, under det att Challenger och Summerlee med märkbar oro sökte hålla upp mitt huvud. Ett ögonblick skymtade jag människan bakom de vetenskapliga maskerna. Det var mera skrämseln än någon egentlig skada som betagit mig medvetandet och efter en halvtimme satt jag, trots värken i huvudet och styvheten i nacken, åter uppe, färdig att vara med om vad som helst.
»Ert liv hängde på ett hår, unge man», sade lord John.
»Då jag hörde ert rop och fick se ert huvud halvt avvridet och era sjöstövlar sparkande i luften, trodde jag, att vårt sällskap minskats med en. Jag sköt i
