hastigheten bom på besten, men han släppte i alla full er och satte av som en pil. Vid George, jag önskar jag hade femtio man, väpnade med bössor! Då skulle jag göra slut på hela det vederstyggliga packet och lämna det här landet litet hyggligare än det var då vi kommo hit.»
Det var nu alldeles tydligt att apmänniskorna på något sätt tagit märke på oss och att vi voro bevakude från alla håll. Vi hade inte så mycket att frukta av dem vid dager, men de skulle troligen rusa på oss sedan det blivit mörkt så att ju förr vi kommo från deras grannskap, desto bättre var det. På tre sidor om oss hade vi tät skog och där kunde de ligga i försåt för oss. Men på den fjärde sidan — den som sluttade nedåt insjön — växte nästan bara låga buskar jämte ett och annat träd, med öppen mark här och där. Just den vägen var det jag tagit på min ensliga färd och den förde oss direkt till indiangrottorna. Av alla möjliga skäl måste vi välja den nu.
Vad som mycket kostade på oss var att lämna vårt gamla läger bakom oss, icke endast för förrådens skull, som voro kvar där, utan än mera för att vi måste avstå från beröringen med Zambo, vår enda föreningslänk med den utomliggande världen. Vi voro dock försedda med ett försvarligt antal patroner och alla våra bössor, så att vi åtminstone till en tid kunde reda oss på egen hand, och dessutom hoppades vi att snart komma i tillfälle att återvända och ånyo sätta oss i beröring med negern. Han hade säkert lovat att stanna kvar där han var och vi betvivlade ingalunda, att han skulle hålla ord.
