248
Det var tidigt på eftermiddagen vi anträdde vår färd. Den unge hövdingen gick i täten som vägvisare, men vägrade helt förnärmad att bära någon börda. Strax efter honom följde de båda kvarlevande indianerna, med våra få tillhörigheter på ryggarna.
Vi fyra vita män bildade eftertruppen, försedda med laddade bössor och färdiga att ge fyr. Då vi bröto upp, hördes från de täta, tysta skogarna bakom oss plötsliga tjut, som apmännen utstötte och som kunde tydas antingen som triumferande jubel över vår avfärd eller hånande förakt med anledning av vår flykt. Då vi blickade tillbaka, sågo vi endast trädens täta grönska, men det där långdragna tjutet vittnade om, vilken mängd av fiender som lurade ibland dem. Vi varsnade dock intet tecken till förföljelse och snart hade vi kommit till slätare mark och voro utom området för deras makt.
Som jag gick efterst av oss fyra, kunde jag inte låta bli att le åt mina tre kamrater, så sågo de ut. Var detta den praktälskande lord John Roxton, som den där aftonen suttit i Albany bland sina persiska mattor och dyrbara tavlor, belyst av de färgade ljusens rosenskimmer? Och var detta den imponerande professorn, som pöst bakom det stora mahognyskrivbordet i biblioteket på Enmore Park? Och kunde slutligen detta vara den högtidlige och siratlige herrn, som tagit till orda vid sammanträdet på det Zoologiska institutet? Om man mött tre luffare av det sluskigaste slaget på en byväg i Surrey, kunde de inte ha sett värre ut än dessa. Vi hade, det är sant, endast tillbringat en vecka eller så vid lag på
