»En plesiosaurus! En sötvattensplesiosaurus!» ropade Summerlee. »Tänk att jag skulle få uppleva en sådan syn. Välsignade äro vi, min bästa Challenger, framför alla andra zoologer sedan världens begynnelse!»
Det var först sedan natten fallit på och våra vilda bundsförvanters eldar börjat glöda i skuggorna, som våra båda vetenskapsmän kunde slita sig ifrån tjusningen av denna urtidssjö.
I första daggryningen blev det rörelse i vårt läger och en timme därefter hade vi anträtt vår minnesvärda expedition. I mina drömmar har jag ofta föreställt mig, att jag med tiden skulle kunna bli krigskorrespondent. Men så vild hade aldrig drömmen varit, att jag kunnat föreställa mig arten av det fälttåg det skulle bli min lott att beskriva. Se här min första depesch från slagfältet.
Våra led hade under natten blivit förstärkta med en ny sändning infödingar från grottorna och vi utgjorde väl en styrka på fyra eller fem hundra man, då vi drogo framåt. En liten skara spejare skickades ut i fronten och efter dem följde hela truppen i fast kolonn uppför den långa stigningen av buskland, tills vi voro nära skogsbrynet. Här spridde de sig på en tunn, rörlig linje av spjutkastare och bågskyttar. Roxton och Challenger posterade sig på den högra flygeln under det att Summerlee och jag höllo oss till den vänstra. Det var en krigarskara från slenåldern vi följde till slag — vi som voro försedda med prov på de sista uppfinningarna inom gevärssmedskonsten från St. James's Street och Strand.
