256
Vi behövde inte vänta länge på vår fiende. Ett vilt, gällt gny uppstod i skogens utkant och plötsligt rusade en massa apmän fram, väpnade med klubbor och stenar, för att angripa centern av indianernas linje. Det var ett modigt drag, ehuru dåraktigt, ty de stora, hjulbenta djuren voro långsamma i vändningarna, under det att deras motståndare voro viga som kattor. Det var hemskt att se de vilda bestarna, med fradgande munnar och stirrande ögon störta fram och gripa efter sina smidiga fiender, som ständigt undgingo dem, under det att pil på pil borrade in sig i deras egen hud. En stor apman sprang förbi mig, vrålande av smärta, med väl ett dussin pilar fastnade i bröstet och mellan revbenen. Av barmhärtighet skickade jag honom en kula genom huvudet och han föll sprattlande ned bland aloeträden. Detta var dock det enda skott jag lossade, ty attacken hade gällt linjens center och indianerna hade utan vårt bistånd tillbakaslagit den. Av alla de apmän som rusat fram ur skogen, tror jag ej att en enda återvände dit.
Men dödligare blev striden, då vi kommo in bland träden. Minst en timmes tid efter sedan vi inträtt i skogen fortgick den rasande drabbningen, under vilken vi ibland hade svårt att reda oss. Springande fram från snåren, anföllo apmännen med stora klubbor indianerna och hunno ibland fälla tre eller fyra, innan de blevo spetsade. Deras förfärliga slag krossade allt vad de träffade. Ett sådant slag gjorde kål på Summerlees bössa och det nästa skulle ha krossat hans huvudskål, om inte en indian slungat sitt spjut mot odjurets hjärta. Andra apmän, som sutto i
