träden uppöver oss, slungade ned stenar och stockar samt kastade sig ibland själva handlöst över oss och slogos vilt tills de blevo dödade. En gång sviktade våra bundsförvanter under trycket och om inte våra bössor gjort sin sak så bra skulle de säkert tagit till schappen. Men nu samlades de åter under sin gamle hövding och skredo till anfall med en sådan fart, att apmännen började vackla och vika. Summerlee hade ju förlorat sitt vapen, men jag tömde mitt magasin så fort jag kunde skjuta och på andra flanken hörde vi smattrandet av våra kamraters bössor. Och så följde paniken och upplösningen. Skrikande och tjutande störtade de stora djuren i väg åt alla håll genom buskar och snår, under det att de våra skreko av vild förtjusning, snabbt förföljande den flyende fienden. Alla fejder från tallösa generationer, allt hat och all grymhet som funnit plats inom ramen av deras trånga historia, alla minnen av misshandel och förföljelse skulle avplanas den dagen. Till sist skulle människan komma till sin rätt och människodjuret finna sin rättmätiga plats. Hur de än flydde, voro flyktingarna för långsamma att kunna undkomma de rörliga vildarna och från alla sidor av de täta skogarna hörde vi triumferande tjut, klangen av bågsträngar och kraset och dunset, som följde då apmännen föllo ned från sina gömställen i träden.
Jag slöt mig till de andra då jag fick se, att Roxton och Challenger kommit över till oss.
»Nu är det klart», sade Roxton. »Avslutningen tycker jag vi kunna överlämna åt dem. Det torde hända, att ju mindre vi få se därav, desto bättre sova vi.»
17 — Doyle, En försvunnen värld.
