beväpnade indianerna i en halvcirkel ställt upp sig kring dem och på en minut var allt över. Trettio eller fyrtio av de tappraste dogo där de stodo. De andra blevo, skrikande och vridande sig, kastade ned i bråddjupet och följde nu samma väg de förr sänt sina fångar mot de spetsiga bamburören, sex hundra fot där nedanför. Det var som Challenger sagt: människan var hädanefter gjord till herre i Maple Whites Land. Apmännen voro utrotade, apstaden förstörd, honorna och ungarna drevos bort att leva i slaveri och tallösa seklers långa tävlingskamp hade nått sitt blodiga slut.
För oss medförde segern mycken fördel. Än en gång kunde vi besöka vårt läger och komma åt våra förråd. Än en gång kunde vi också meddela oss med Zambo som skrämts av att på avstånd se en hel störtflod av apor falla ned från klippan.
»Bort därifrån, massa — bort därifrån!» ropade han med ögonen färdiga att springa ur huvudet. »Djävulen er säkert ta, om ni stanna uppe där.»
»Där talade förnuftets röst», sade Summerlee med övertygelse »Vi ha fått nog av äventyr och sådana anstå varken vår karaktär eller vår ställning. Jag anser er bunden av ert ord, Challenger. Hädanefter ägnar ni hela er energi åt att skaffa oss ifrån detta avskyvärda land och draga försorg om att vi komma åter till civilisationen.»
