na. Det hade — så vida vi rätt tytt deras tecken — förr funnits en tunnel, genom vilken platsen kunde nås och dess ena mynning hade vi sett nedifrån. Genom denna tunnel hade utan tvivel så väl apmänniskorna som indianerna kommit upp till toppen, och Maple White hade med sin följeslagare tagit samma väg. Förlidet år hade dock vid en förfärlig jordbävning tunnelns övre del störtat in och totalt försvunnit. Indianerna kunde bara skaka på huvudel och rycka på axlarna då vi genom tecken gåvo till känna vår önskan att komma ned. Det är möjligt att de icke kunna, men det är också möjligt att de icke vilja hjälpa oss att komma härifrån.
Vid det segerrika fälttågets slut drevos de kvarlevande av apfolket över platån — deras klagotjut voro förfärliga! — och fingo sig plats anvisad i närheten av indiangrottorna, där de allt framgent kulle bli arbetsdjur under sina herrars uppsikt. Det var en grov, rå urtidsupplaga av judarna i Babylon eller israeliterna i Egypten. Då det blev mörkt kunde vi höra det långdragna klagoropet av någon primitiv Hesekiel, som sörjde över den fallna storheten och skildrade apstadens förgångna härlighet. Vedhuggare och vattendragare — se där vad de hädanefter voro.
Två dagar efter striden hade vi med våra bundsförvanter vänt tillbaka över platån och slagit vårt läger vid foten av deras klippor. De ville övertala oss att med dem dela deras grottor, men det ville Roxton alls icke gå in på, enär han ansåg, att vi därigenom skulle komma i deras våld, om de voro förrädiskt sinnade. Vi bibehöllo följaktligen vårt
