266
fram till trapporna, kom en skur av pilar vinande emot dem från varenda rämna däruppe i klippan. Inom en minut voro de som fullfjädrade, men utan att visa något tecken till smärta krafsade och smällde de i vanmäktig ilska på trappstegen, som skulle föra dem till deras offer, lyckades klampa uppåt några alnar, men gledo så åter till marken. Till sist verkade dock giftet. Det ena djuret utstötte en dovt mullrande klagan och sänkte sitt stora, platta huvud till jorden. Det andra började att under gälla jämmerskri hoppa omkring i en cirkel, men föll snart ned, även det, vred sig i vånda och låg efter några minuter stelt och orörligt.
Under triumferande jubel skyndade nu indianerna ned från sina grottor och utförde en vild segerdans kring de döda djuren, nästan galna av glädje över att två av deras farligaste fiender blivit fällda. Samma kväll höggo de sönder och bortförde kropparna, icke till föda — ty giftet var fortfarande verksamt — utan för att de icke skulle framkalla någon pestartad sjukdom. De stora reptilhjärtana — av ett par soffkuddars dimension — lågo dock kvar, alltjämt långsamt klappande, vidgande och sammandragande sig i hemskt, oberoende liv. Det var först på tredje dagen verksamheten upphörde och de förskräckliga tingestarna blevo stilla.
Någon gång, då jag får ett bättre skrivbord än en blecklåda och bättre skrivsaker än en trubbig blyertspenna och en sista, illa åtgången anteckningsbok, skall jag ge en utförligare skildring av Accala-indianerna, av vårt liv bland dem och av de inblickar vi fingo i de underliga förhållandena i Maple
