268
stövelklack, som om den blivit avhuggen med en mejsel. Men den gången visade sig nutidens vapen användbara och den stora fågeln, som höll tolv fot från foten till huvudet — phororachus heter den, om man får tro vår andfådde men överförtjuste professor — sjönk för Roxtons bössa ned i ett virrvarr av vajande fjädrar och sprattlande ben, under det att två ohyggliga gula ögon glodde uppåt från det helas mitt. Måtte jag få leva och se den där platta, grymma skallen i sin egen nisch bland troféerna i Albany. Slutligen skall jag icke underlåta att något redogöra för toxodonen, det ofantliga, tio fot hållande marsvinet, med sina utstående huggjärnständer, som vi dödade då det en morgon i den gråa dagbräckningen drack vid insjöns strand.
Allt detta skall jag en gång utförligare beskriva, och bland de mera nervretande dagarna skall jag sticka in skildringen från de förtjusande sommaraftnarna, då vi, med den djupa himmeln upÖver oss, i gott kamratskap lågo i det höga gräset invid skogen och förvånade oss över den underliga fågeln, som flög däruppe, och de besynnerliga, okända djuren, som kröpo fram ur sina hålor för att se på oss, medan de stora buskarnas grenar dignade av saftig frukt och täcka blommor tittade upp ur gräset. Jag vill även tala om de långa, månljusa nätterna, då vi lågo därute på den stora insjöns skimrande yta och med bävan och förvåning betraktade de stora cirklar, som tecknade sig, då något fantastiskt vidunder plötsligt plaskade till, samt om den grönaktiga glansen djupt nere i vattnet, då något underligt djur rörde sig på mörkrets gräns. Vid dessa scener