270
ned på platån. Hittills hade vi visat oss vänliga, oaktat våra önskningar gingo i annan riktning, men vi voro fast övertygade om att våra nedstigningsplaner måste hemlighållas, ty vi hade allt skäl att frukta, att man i nödfall skulle försöka att kvarhålla oss med våld.
Trots faran för dinosaurier — som inte är synnerligt stor annat än om nätterna ty, som jag redan sagt, de äro till större delen nattliga i sina vanor — har jag två gånger under de tre sista veckorna varit över till vårt gamla läger för att träffa vår neger, som fortfarande höll vård och vakt nedanför klippan. Jag spanade ivrigt ut över den stora slätten i hopp att på avstånd upptäcka den hjälp jag bett om. Men de stora kaktusbevuxna vidderna bredde alltjämt ut sig, tomma och nakna ända till bambusnårets linje i fjärran.
»De snart komma, massa Malone. Innan än en vecka förgå, indianen komma tillbaka med rep och hämta ner er.» Så lydde Zambos uppmuntrande utsago.
Jag hade en sällsam upplevelse då jag återvände från detta andra besök, som tvingade mig att över natten stanna borta från mina kamrater. Jag vände åter på den välbekanta vägen och hade hunnit till ett ställe på ungefär en mils avstånd från pterodaktylernas träsk, då jag fick se en ovanlig företeelse, som närmade sig. Det var en man, som gick innanför en ställning av böjda rör, så att han var på alla sidor omsluten som av en klockformig bur. Då jag kom honom närmare, blev jag än mera förvånad av att upptäcka, att mannen var lord John Roxton. Då
