272
Om lord John Roxtons beteende vid detta tillfälle föreföll mig underligt, var Challengers det i än högre grad. Jag kan inte förtiga, att han tycktes ha någonting särdeles tilldragande för indianskorna och han bar ständigt i handen en stor, yvig palmgren, med vilken han schasade bort dem som flugor, då de blevo alltför påträngande i sin uppmärksamhet. Att se honom marschera fram likt en operett-sultan med myndighetens sinnebild i handen, utåtvända tår och ett svart skägg som yvade sig framför honom, följd av en hel mängd storögda unga indianskor, klädda i lätta draperier av bark, är en av de mest groteska tavlor mitt minne kommer att bevara från denna tid. Vad Summerlee beträffar, gick han upp i intresset för platåns insekt- och fågelliv och använde all sin tid — utom den ansenliga del därav, som ägnades åt mot Challenger riktade förebråelser, för att denne ej skaffade oss ur våra svårigheter — till att rengöra och stoppa upp sina exemplar.
Challenger hade för vana att ensam promenera sin väg var morgon och komma tillbaka med ett uttryck av betydelsefull högtidlighet, som en den där bär hela tyngden av ett stort företag på sina axlar. En dag kom han med palmgrenen i handen och den tillbedjande skaran efter sig och förde oss ned till sin hemliga verkstad för att inviga oss i sina planer.
Platsen var en liten plan, mitt i en palmlund. I lunden fanns en sådan där sjudande gyttjepöl, som jag redan beskrivit. Kring dess kant lågo spridda en massa läderremmar, skurna ur en iguanodonhud, jämte en stor lufttom hinna, som befanns vara den torkade och skrapade magsäcken på en av de stora
