äventyr med Challengers egenhändigt tillverkade ballong, som förändringen i våra öden inträdde. Jag har redan sagt att den enda, som visat något tecken till medkänsla vid våra försök att komma vår väg var den unge hövdingen, som vi räddat. Han var den ende, som icke hade någon önskan att mot vår vilja kvarhålla oss i ett främmande land. Detta hade han sagt oss med sitt uttrycksfulla teckenspråk. Den dagen kom han ned till vårt lilla läger kort efter skymningen och lämnade mig — av någon anledning, förmodligen för att han och jag voro mest jämnåriga, hade han alltid vänt sig till mig — en liten rulle näver, varefter han högtidligt pekade upp mot den ovanför liggande raden av grottor, förde fingret till läpparna för att anbefalla förhemligande och smög åter tillbaka till sitt folk.
Jag tog näverbiten fram till elden och vi undersökte den tillsammans vid eldskenet. Den var omkring en fot bred och på dess insida voro ritade åtskilliga streck, som jag noga kopierat.
De voro väl utförda i kol på den vita ytan och först trodde jag nästan att de hade någon musikalisk betydelse, voro ett slags noter.
»Vad det än är, kan jag svära på att det är av vikt för oss», sade jag. »Det läste jag i hans ansikte, då han lämnade mig rullen.»
»Så vida den unge mannen inte är en spjuver i naturtillståndet», inföll Summerlee. »Jag anser att den typen bör ha kommit till utveckling redan på ett mycket lågt stadium.»
»Synbarligen är det något slags skrift», sade Challenger.
