280
rätta, reste sig framför oss. Där kunde vi icke komma ut.
Med bedrövelse stodo vi och stirrade på det oväntade hindret. Det var icke resultatet av någon naturomvälvning, som fallet varit i den stigande tunneln. Slutväggen var alldeles lik sidoväggarna. Det var och hade alltid varit en förbommad väg.
»Fäll inte modet för det, mina vänner», sade den okuvlige Challenger. »Ni ha alltid mitt löfte om ballongen att hålla er till.»
Summerlee klagade högt.
»Är det möjligt att vi gått in i orätt grotta?» inföll jag.
»Försök inte, unge man», sade Roxton med fingret på kartan. »Sjuttonde från höger, andra från vänster. Det är nog den här grottan det.»
Jag såg på det av honom utpekade märket och uppgav helt plötsligt ett glädjerop.
»Nu förstår jag hur det hänger ihop! Följ mig! Följ mig!»
Med blosset i handen skyndade jag tillbaka på den tillryggalagda vägen.
»Här», sade jag och pekade på några tändstickor, som lågo framför oss, »här var det vi tände blossen. I den riktning vi nu gå, torde vi finna grottans längre gaffeldel, till höger om oss.»
Så var det också. Vi hade inte gått trettio alnar innan ett stort svart hål öppnade sig i väggen. Vi gingo in därigenom och befunno oss i en tunnel, som var mycket större än den förra. Under andlös otålighet skyndade vi framåt många hundra alnar. Plötsligt sågo vi genom valvgångens svarta mörker
