282
kolli, om vilket jag ej bör yttra mig, men som gjorde oss mera besvär än allt det andra. Dagen skred långsamt fram, men då mörkret inträdde voro vi färdiga att begiva oss av. Med mycken möda fingo vi sakerna uppför trappan och så sågo vi oss om, togo en sista överblick av det sällsamma landet, som nog snart förlorar sitt egendomliga behag och blir ett rov för jägare och malmsökare, men som för var och en av oss varit ett förtrollningens och romantikens sagoland, ett land där vi vågat mycket, lidit mycket och lärt mycket — vårt land, som vi alltid skola älska att kalla det. Till vänster om oss utsände de angränsande grottorna ett rödaktigt, muntert ljus, som stack av mot landskapet. Från sluttningen nedanför oss stego indianernas skratt och sånger. Längre bort utbredde sig skogarna och på platåns mitt, svagt skimrande genom dunklet, låg den stora sjön, fostraren av sällsamma vidunder. Då vi stodo där, skar ett gällt, gnisslande läte, något trolskt djurs skri, genom mörkret. Det var som hade Maple Whites Land tillropat oss sitt farväl. Vi vände oss om och skyndade in i grottan, som skulle bli vår väg till hemmet.
Två timmar därefter voro vi med resgods och allt det vi ägde nere vid klippans fot. Challengers kollin voro det enda som gjorde oss någon svårighet, Efter nedstigningen lämnade vi alltsammans och begåvo oss åstad till Zambos läger. Tidigt på morgonen närmade vi oss det, men funno till vår förvåning ej blott en utan minst tolv eldar på slätten. Undsättningskåren hade anlänt. Den utgjordes av tjugo indianer från floden och de medförde pålar, rep och
