ning tyckes mig vara sista ordet i frågan. Den innehäller dock en sats, som lyder sålunda: ’Jag protesterar starkt mot det olidliga och helt dogmatiska påståendet att var särskild id är en mikrokosmos i besittning av historisk byggnad, långsamt utvecklad genom serier av generationer.’ Skulle ni inte med hänsyn till senare forskning vilja modifiera denna sats? Anser ni den icke väl mycket betonad? Med er tillåtelse skulle jag vilja utbedja mig ett samtal, ty jag är livligt intresserad för frågan och har ett och annat att säga, som jag ej kan utveckla annat än vid ett personligt sammanträffande. Med ert tillstånd hoppas jag få den äran göra er ett besök i övermorgon onsdag — klockan elva förmiddagen.
Med djup vördnad har jag äran teckna
Er ödmjuke tjänare
Edward D. Malone.»
»Duger det?» frågade jag helt triumferande.
»Åh ja, om ert samvete står ut med det —»
»Det har aldrig svikit mig än.»
»Men vad ämnar ni göra.»
»Gå dit. Väl inkommen i hans rum, finner jag kanske någon utväg. Jag torde gå så långt som till öppen bekännelse. Är han sportsman, torde det kittla hans instinkter.»
»Det var också en idé! Det är mera troligt att han kommer att kittla er. Det är bäst att ni klär er i ringbrynja eller i en amerikansk fotbollsdräkt. Nu farväl. Svaret väntar er här om onsdag morgon — så vida han nedlåter sig till att svara er. Han är en
