294
ligt bevis, fastän innebörden av det som sagts var av den mest omstörtande och osannolika beskaffenhet? Man hade nyligen haft exempel på män, som kommit tillbaka från okända trakter med vissa berättelser, som vunnit förhastad tilltro. Skulle nu Londons Zoologiska institut visa sig lika lättroget? Han medgav, att kommitténs ledamöter voro män med anseende. Men den mänskliga naturen var så invecklad. Till och med professorer kunde låta förleda sig av begäret efter rykte. Vi likna alla malen, som helst fladdrar kring ljuset. Jägare av storvilt ville gärna komma i tillfälle att i sina historier överglänsa sina medtävlare och tidningsmän hade ingenting emot sensationella meddelanden, icke ens när inbillningskraften kom de faktiska förhållandena till hjälp. Varje medlem av kommittén hade sina särskilda skäl att göra det mesta möjliga av resultaten. (»Skamligt! Skamligt!») Han ville inte förolämpa någon. (»Men det gör ni ändå!» Avbrott). Bevisen för dessa underbara sagor voro av den allra svagaste beskaffenhet. Varuti bestodo de? I några fotografier. Var det väl möjligt, att fotografier i denna de fintliga manipulationernas tid kunde gälla som bevis? Här förelåg en historia om nedstigning medelst rep, som omöjliggjorde medtagandet av några större exemplar. Fyndigt, men icke övertygande. Det hade sagts något om att lord John Roxton påstod sig äga huvudskålen av en phororachus. Han kunde bara säga, att det skulle vara roligt att se den.
Lord John Roxton: »Säger den där karlen, att jag ljuger?» (Tumult i salen.)
Ordföranden: »Till ordningen, till ordningen! Dr
